Så kom den dagen man inte vill ska komma. Julia finns inte hos oss längre utan är den allra finaste änglahästen.
Första gången jag träffade henne var det som att hon kröp ner i fickan och sa att hon ville följa med mig hem. Hon var inte alls den läromästare jag egentligen hade tänkt, men jag blev kär och hon följde med hem. Hon var glad och pigg och älskade att komma ut på en tur i skogen. Var det en backe som man kunde galoppera upp för, helst jättefort som en busig ponny, var det toppen!
Ganska snart blev hon halt och det visade sig att hon hade hovledsinflammationer på båda fram och mycket pålagringar i flera leder. Sen dess har vi varit stamgäster hos veterinären och behandlat, satt igång försiktigt, behandlat, promenerat och tillslut behandlat och bara gå i hagen. Hon har varit pensionär länge men hon har varit tillräckligt bra för att kunna vara den fantastiska flockhäst som hon var. Hon hade ett lugnande inflytande på flocken och vi ville gärna ha henne kvar. Tillslut gick det inte att behandla med tillräckligt bra resultat för att kunna ge henne ett bra hästliv.
Tack Julia för alla fina stunder och alla fina minnen. Galoppera jättefort som du älskade på de evigt gröna ängarna.
