När vi förra våren bestämde oss för att köpa en häst till var målet klart, vi ville ha en Frieser som vi kunde köra med. Jag letade runt på webben och tog också kontakt med Karin Mårlind Strauss som jag har känt hela mitt liv eftersom våra familjer umgås. I perioder har vi levt “häst” tillsammans och hon tyckte det var superkul att vi sökte en körhäst. Vi båda letade på varsitt håll, men utan att hitta något som kändes rätt. Utmaningen är att det inte bara skall vara en körhäst, utan den måste också passa in i vår familj och lilla lösdriftsflock.
En eftermiddag ringde Karin; “Jag kom precis på en perfekt Frieser till dig!” Problemet är att han inte är till salu. Det blev en vecka av nervositet, sedan kom Karin tillbaka och berättade att Krister skulle kunna tänka sig att sälja till oss om det kändes rätt. Det gjorde så klart inte nervositeten mindre. Det bestämdes att vi skulle träffas för att vi skulle få träffa Ior och Krister skulle få träffa mig och Peter. Eftersom jag skriver det här blogginlägget förstår ni att vi fick förtroendet av Krister att ta hand om hans ögonsten Ior, eller Brattelids Izer som han heter enligt stamtavlan. Ior en är en 11-årig Frieservalack och Krister Jonssons egna uppfödning.
Karin som hjälpte oss att hitta Ior och hennes familj är Team Strauss och lever hästsportkörning. Redan innan vi började diskussionerna om Ior så hade Krister bokat in Ior för några veckors körning hos Karin. Så fick det bli nu också. Den första inkörningen för några år sedan stod Axel Olin för, efter det har inte Ior blivit så mycket körd. Så det kändes helt rätt att låta proffsen sköta om igångsättningen istället för att vi skulle göra det själva. Till slut kom den stora dagen då Ior skulle få komma hem till oss på Flyliden. Hur skulle det fungera i vår lilla flock när den utökades med en valack? De fick gå i varsin hage så att de kunde titta på varandra. När vi senare släppte ihop dem visade det sig vara helt odramatiskt.
Tyvärr upptäckte vi ganska snart efter det att han kommit hem att han hade en inflammation. Det bar sig inte bättre än att han fick opereras på Ale Djurklinik och sedan gick en del av hösten till att få honom frisk. En del i kuren var 84 tabletter penicillin, om dagen. Under den här perioden såg han inte mig som den bästa vännen, men han visste precis vad som väntade och var fantastiskt lojal. Tricket var att låta Peter hämta honom i hagen, eftersom han gärna undvek mig… Sedan slutet på förra året har han dock varit helt frisk och vi har försiktigt startat igång honom. Peter har verkligen gjort en stor insats med att gå promenader, eftersom hans promenadtempo är mer anpassat till Iors än mitt.
Efter att ha börjat köra lite försiktigt i ridhuset, så har vi blivit tryggare och kör nu flera gånger i veckan. Så himla roligt när det går framåt. Som vi skrivit i andra blogginlägg har vi gjort grusplanen större och slätare för att kunna använda den som körplan.
