I Vildsvinshagen har vi en sten som jag gärna skulle vilja ha bort. Det är ingen farlig sten för hästarna, men den är i vägen när hagen skall betesputsas. Jag har känt på den tidigare med grävmaskinen och konstaterat att det är mycket mer sten än vad som syns.
Denna gången ville jag verkligen vinna mot stenen, men fick återigen konstatera att alternativet att gräva upp den var inte vägen att gå. Istället valde jag att prova snigeldynamit. När jag tittade på Björn bygger bo filmen om stenspräckning såg det ganska enkelt ut. Dock hade han en stor borrmaskin på grävmaskinen, och jag hade en liten slagborrmaskin. Björn hade ett 35 mm borr och jag hade ett 20 mm, eftersom min slagborrmaskin inte kunde ta större dimensioner (jag hittade inga större borr i alla fall). Efter att ha borrat 12 hål som var ca 40 cm djupa i stenen, så var det dags för snigeldynamiten.
Snigeldynamiten är ungefär som cement som man blandar med vatten och rör om ordentligt. Till en början ser det inte ut som att det skall kunna bli något flytande, men efter ett par minuter så händer det. När “smeten” är redo har man inte så lång tid på sig att få in den i hålen. Lite stressad blev jag när jag insåg att det var inte så lätt eftersom hålen var borrade med en ganska flack vinkel och dessutom var ju hålet bara 20 mm i diameter. Som tur var gick Malin förbi och hörde min frustration. Efter att ha hjälpts åt en stund var alla hålen fyllda och den spännande väntan kunde börja.
Efter ett dygn hade det inte hänt något alls… Efter två dygn hade det blivit en sprickbildning i ena hörnet, men den gick inte horisontellt, utan vertikalt. Insikten om att det kanske inte skulle fungera med de klena hålen (rekommendationen är att hålen skall vara 30-40 mm i diameter, men det kan gå med 20 mm) började så sakta sjunka in och jag började fundera på en plan-B. Antingen skulle jag borra ytterligare några hål och använda spräckkilar, eller hyra en större borrmaskin och borra några hål uppifrån och ned och försöka igen med snigeldynamit. Beslutsångesten gjorde att det gick ytterligare någon eller två dagar.
På fjärde dagen hade stenen spruckit. Den bortspräckta biten var så stor att jag inte kunde välta undan den förhand med ett spett, men jag kunde konstatera att den var lös. Nu var det bara att köra dit med grävmaskinen och lyfta bort den. Fortfarande var det lite spännande att se hur stenen spruckit. När jag lyft undan den kunde jag konstatera att det blivit en perfekt spräckyta. Den stentoppen kommer vi inte att sakna och lärdomen är att det heter snigeldynamit av en anledning.
